The Return of Farstalinjen

Fans. I(förr)går, måndag, började många av alla Sveriges arma, 1990-talsfödda, ungdomar åter skolan. Men Henrietta och Emma, hängivna globalstudenter, kände att skolan kan få vänta ytterligare en vecka. Det fanns något far out viktigare, något högre, att dedikera måndagen den 17 augusti till än lära-känna-klassen-lekar och schemautdelning. Stockholms gröna tunnelbanelinje mot Farsta strand återöppnades äntligen för allmänheten.

Sandsborgs tunnelbanestation har aldrig varit renare. Emma kunde inte bärga sig, utan småsprang genom allén, hela vägen fram till härligheten.

Varenda station på linjen besöktes, dissekerades och utvärderades. I Farsta Strand bjöd SL dagen till ära på gratis äpplen. De vet for sure hur man firar.

Byggisarna ville, till Emmas förfasan, inte lämna stationen. Har de inte förstått att renoveringen är över? Världens största ilandsproblem har sett sitt slut, ljuset i tunneln är mött, Emmas liv kan fortsätta där det så abrupt frös till i slutet av mars. Förstår de inte, de kan gå hem nu!

Emma, så nöjd. Humöret var på topp, och alla som åkte på Farstalinjen under invigningspartyt log sig resan igenom. Vem behöver mat, sömn, vadfansomhelst, när tunnelbanan stannar i Enskdede?

Henrietta var gladare än vanligt. Farstalinjen är, och har alltid varit, en av hennes absoluta favoritförströelser. Och vem som har sett Skogskyrkogården, Sandsborg, Hökarängen, Tallkrogen, Blåsuts och alla de andra stationernas prakt, renhet, välfärdsmysighetstopnotchfaktor, kan annat än å det djupaste bara förstå henne?

En ny tid i livet är här, en svår era är avslutad. Spurtarna till Skärmarbrink hör till en svunnen tid. Ersättningsbussarna med obegriplig dansk inredning och hårda säten anpssade för kortkortmänniskor behöver aldrig mer spenderas tid i. 3 minuter. Mer tid än så tar det inte att hurta allén fram till tunnelbanan. 3 minuter.

Fans, Olga kan med stolthet åter säga att hon bor vid tunnelbanan.

Bisses