Stamcellspop

Utdrag ur Daandes GenEtik-uppsats om stamcellsforskning, efter "studiehjälp" av Olg:

"Hej, jag heter Erik Lydén och är faktiskt inte genmanipulerad det minsta, vilket jag själv upplever som bedrövligt jobbigt. Att vara den första supermodifierade människan 2.0 vore nått ju.

Förresten har jag en kompis också, Emma heter hon och hon är jättetrött, verkligen. Så trött att hennes hjärna har börjat lösas upp i mindre minimala jävla grumliga beståndsdelar som inte kan ses som annat än flytande någonting - merde, jag vet inte vad jag talar om men hjärnan, den arma hjärnan, är ack så jävla död.

Sömntablettstatus övermiljarderprocentpromille, kan nån stänga av den jävla Britney? Jag må utåt spela på nått slags intresse för den där plastdockan/människofragmentiserade ikonen utan själ och ande, magsyra i hela jävla kroppen, spasmer spasmer spasmer, merde, det regnar skulle man också kunna säga.

KAN BRITNEY HÅLLA KÄFT?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!?!??!?!!?!??!

Womanizer my ass. Kan hon snälla kliva ut ur bastum och skaffa sig ett värdigt jävla liv, jag är så trött.

Stamceller. Vad är stamceller. Jo. Celler. Fast odugliga. Kan inget. Har inga egenskaper. Ingen personlighet. De vet över huvud taget inte vad de vill med sina liv. Britney är praktexemplet på en stamcell."

Covern till Stamcellens nya singel.

Dagens ilandsbehov: akut syresättning av hjärna

Hjärnan kräver stamcellspaus, fans. Annars kommer hjärnans egna stamceller snart att spontandö, och olaglig, tvivelaktig och livsfarlig stamcellsinjicering med månatligt mellanrum är väl inte prioritet ett på ilandsönskelistan.

Hjärnaktiviteten är låg. Den verbala formuleringsförmågan, föranledd av utebliven tankeförmåga, har försvunnit. Mais ce comme ca, la vie. Et aussi la mort. Vous savez, c'est pas necessairement une grande difference entre les deux consentements, n'est ce pas?

Ouais ouais. Il faut que je me fait tyst pour un moment. Denna dag har faktiskt varit en bra dag. Åtminstone har redaktionen arbetat stenhårt med hjärntvätten gällande förverkligandet av påståendet. Sinsemellan, sådär på tumanhand, har vi lyckats bra med våra högt stående lyckoambitioner. Företaget att frälsa resten av vår omgivning fick vi lägga på hyllan - men vad gjorde det när vi var så religiöst fyllda till hakan med vår egen tillfredsställande övertygelse om alltings fullkomlighet motiverad med den blotta existensen av alla företeelser som mött oss dagen igenom? Nej, just det: inte mycket.

Kelly hade mage att klaga över någon tidigare publicerad bild på bloggen där hon själv utgjorde motivet. Tur som hon har är jag inte så elaktsinnat lagd att jag inte ger henne ett nytt försök.



Sprang sprang sprang genom Dalen och över Södermalm och Björkhagen och lite härvar den fulländade dagen till ära. Fick till och med skavsår i de nya skorna. "I don't do skavsår", tänkte jag, som ständigt har skavsår på de mest fascinerande fotdelar, trotsigt, och sprang envetet och enträget vidare.



Fulländigheten i dagen till ära fick jag själv för ovanlighetens skull vara med på bild. Dock med touch-av-suddigt-huvud, men även det ses, åtminstone idag, som ren perfektionism, då det trotsar de intellektuellt befriade estetiska idealen som råder... någonstans, för någon, gällande fotodisposition och färg- och kontrastkomposition.

Ouais, stamcellerna kallar. Mina dumförklarande, trevande begreppsdefinitioner som inte leder någon någonstans skall åter förkovras i.

Bisse