Packopeppness

Jag erkänner redan nu: Det finns endast en sanningsenlig kraft som driver mig till att producera detta blogginlägg. Kraften kan översättas till förståelig svenska med följande ord: Jag borde egentligen göra någonting helt annat.

Alltså, jag bloggar för att jag egentligen borde göra någonting helt annat. Något jag å det djupaste icke behagar uppoffra kraft till. Vad borde jag? Jag borde packa. Tidigt imorgon skall jag befinna mig på Gullmarsplan för att hooka upp med Hanna. Det ska festivalas i Småland.

Härmed utfärdas en varning för den meningslöshetsfobiske: Detta inlägg produceras endast i syfte att fördriva dyrbar tid. Risken är överhängande att majoriteten av stavelserna i inlägget kommer sluta upp som ihåligt ordbajs och ingenting annat.

Jag lyssnar på Kristian Anttila på MySpace. Mannen kommer tydligen till Emmaboda, och jag kände ett plötsligt behov av att ha lite "koll". Efter tre och en halv låt har jag låtit fälla min dom: Mannen låter som en DiLeva wannabe pop. Pop är bra. DiLeva ännu bättre. Men tro mig, kombinationen är sådär.

Till något mer upplyftande! Checkade just statistiken för succémaskinen ilandsbloggen och kan härmed meddela att den återigen pekar löjligt mycket uppåt! Vi hyllar detta med en bild på Martina, som hon själv tagit i smyg, och som jag kan erkänna skrämde mig något då jag för en stund sedan överförde bilderna från kameran till datorn.

Min väska lär inte räcka till. Cut the crap, nu skall här inte överflödbloggas något mer. Jag har ju faktiskt respekt för våra fans genomsnittliga intellektuella nivå.

Bisses et embrasses, och nu ska fanimig packas

Trästockfestivalen

Trästockfestivalen är så mycket mer än bara Skellefteås svar på den uråldriga, men ändock odödliga, Woodstock. Den är Gratis.

Martina, med sin norrländska bakgrund, var självfallet på plats på festivalområdets bataille för att rapportera till bloggen. Här lämnas inga fans att i okunskapens mörka skuggor famla. Fetsivlabloggandet fortsätter därför härmed; det är bara för er miljarder människor i denna IT-värld, ni som var där så väl som andra, att förkovra er i Martniniques färgstarka festivalminnen.

Men, för att minska risken för eventuella missförstånd, bör vi reda ut vissa saker. Jag vet att ni omedvetna fans kan skapa en ekvation som ser ut på följande sätt:
gratisfestival = inga pengar = inga artister

Men som sagt; ni är omedvetna. Låt därför en bättre vetande för upplysa er. En, låt oss säga, mindre festival som Trästock är inte världens happening (som en skeptisk skelleftebo själv sagt). Men, som en utflyttad norrlänning (moi)sagt; varför skulle världens happening komma till Skellefteå (kan tilläggas; Sverige)? Poängen är därför att så länge något händer i de mindre befolkade fläckar som Sverige består av bör man hålla till godo, för världens happening skulle ändå aldrig äga rum här. Trästock tillhör därför det som kan räcknas som en lyckad tillställning, inte bara därför att det är en ordentlig tillställning i en stad som verkar vilja stänga alla människor under 21 år, utan också för att det gästas av flera bra artister. Och då trästocksfestivalen är gratis, och inte mycket annat händer i bygden, så är alla där. Resultatet är värt.

Säkert!
Två globalare skymtades i det stormande publikhavet. Trygghetskänslan var ett faktum inte bara för Martinique, utan hon kan dessutom slå sig i backen på att det var en världomfamnande känsla som rörde sig bland de festprissiga ungdomarna som hade audiens framför scenen.



Mystical Roots
Håller vad de lovar; mer mysko sammansättning av band får man leta efter. Bandet med skönaste medlemmar var givet. Martina frågar sig vem som inte var totalsåld på de basisten och trumpetaren.




Martinique gick för att se Tallest Man On Earth och väntade sig att få en förhandstitt på Olgas blivande soulmate/ragg/make/lång vän. Det var med en smått besviken känsla hon upptäckte att hela namnet var en ren lögn. Mannen var petitpetitpetit. Plus petit que la tout petite Martinique. Hajja då vad kort han var.
Hur som helst var han kanon. Martina slapp därför hänga läpp å Olgas vägnar.


När ni, kära fans, praktiserar era totalindirekta kunsaper om festvalen och slänger er med lös information om händelserna där så gör ni bäst i att lita på denna neutrala källa och hävda att top noch var Kleerup. Behöver ni stödja er story då ni önskar dölja er ohippa frånvaro från festivalen, så använd denna fakta; hans bror hoppade på kryckor på scenen samt Titiyo närvarade och trallade järnet.


Efter denna rapportering ska ni inte längre vara omedvetna om musikkulturens sprdning i norra Sverige. Artisterna som porträtterats här är endast ett axplock av all den musik som spelats under de tre dagar då festivalen pågick. Även utan att ruinera det svenska folket fanns, utöver dessa, band och artister som Anna Järvinen, Glesbygd'n, The Breez The Breath, The Soulshake Express, Marcus Krunegård och en himla massa andra på plats.

Innan denna rapportering avslutas måste vissa tankar få luftas. Den halva redaktion som närvarade kunde inte låta bli att förundras över den glokala anda som förgyllde hela festivalen; med som utan högre ekonomisk standard, äldre som yngre, norrlänning som sörlänning kommer och åtnjuter lokal, nationell liksom global musik och bildar en enda stor gemenskap. Ah, bara tanken är som balsam för den globala själen.

För att ni fans inte ska behöva känna att redaktionen går bakom era ryggar, undanhåller er information eller på annat sätt försummar er forteller jag er härmed att jag befunnit mig i Skellefteå fler dagar än de tre som denna festival utgör. Förutom att spendera tid där besöktes släkt och vänner, shoppades, restes till Jävre och Piteå och hoppades hoppborg.



Je vous embrassez

La mère Mia

Kulturbloggandet fortsätter. Redaktionen håller vad den lovar, comme toujours. Denna gång har högkulturellaste av högkulturell högkultur insupits i en, nej förlåt två, biosalonger.

Som känt är är redaktionen en enhet, med den fantastiska förmågan att divideras in till två, mindre och visserligen någotsånär ofullkomliga, beståndsdelar. Denna gång gick 50 % av redaktionen in i en biosaong, och 50 % in i en annan. Det remarkabla i sammanhanget är dock slutresultatet: 100 % av redaktionen lämnade salongen med ett klämkäckt leende på läpparna. Leenden som inte provocerats fram i den redaktionära gemenskapen, utan som funnit sin grostyrka ur någonting annat. Inte någonting större, utan endast, någonting annat.

100 % av oss som sett filmen håller upp alla tummar i vår närhet. Vi ber er fans att ta till er av gallupstatistiken efter dessa biobesök, och därav själva avgöra om det motiverar er till ett salongsbesök eller ej. Ta även i akt följande ord som yttrades av en nära vän till redaktionen idag på fyrans buss:

Det känns som om man bara måste se den, alla andra har ju sett den!

Vem vill inte höra Mr Darcy sjunga nasal bögpop? Vem vill inte se James Bond i trikåer på gränsen till mer utmanande än de redaktionen har i sin ägo?

Som sagt, vi vill inte styra er. Ta in denna neutrala information, och gör därefter ett statement.

Ta ett beslut, och stå för det. Men fortsätt för all del vara du. - Mike Guidetti

Nous sensons bcpbcpbcp d'amour pour vous. BISSES EN MASSES COMME TOUS LES TEMPS

Olgas fotoskola

Ärade fans. Bloggteman finns att skapa och finna in i det oändliga. Senaste nytt från vår sida är det fantastiska kursbloggandet. Lär dig allt du någonsin önskat kunna med ilandsbloggen vid det pedagogiska rodret.

Visst har ni blivit mäkta imponerade av Olgas förmåga att fotografera sig själv i speglar. Ingen har gjort det förr. Ingen har tänkt tanken förr. Så kreativt. Så nyskapande. Så tekniskt komplicerat. Hela fenomenet kan helt enkelt sammanfattas som så väldigt så.

Välkomna till Olgas fotoskola. Låt oss mjukstarta. Jag förstår om ni kallsvettas av prestationsångest, kameran glider ur händerna på er och hyperventilationen är ett faktum. Men calmez-vous, chères fans. Det är svårt att lyckas fånga sin reflexion i en spegel. Kanske snubblar man, kanske förstår man sig inte på on/off-ratten på kamerahuset. Kanske drar man upp slutartiden så att bilden vitnar. Kanske glömmer man linsskyddet på. Kanske dö batterierna. Så många kansken, så lite tid.

Hur som helst, frukta icke. Ger er själva tid och ha överseende. Såhär i början behöver ni inte ens ha tillgång till en spegel. Nej, kära fans, tro deet eller ej, men, det räcker med en vän med solglasögon.



Men, se där. Första steget ut i fotodjungeln är taget. You hang on in there, Olga'll be back.

Bissous, bissous

Jazzfestivalen

Festivalbesök är ett återkommande fenomen hos oss kulturkåta ilandsbloggare. Och självklart är vi inte sämre än att vi delger er fans alla detaljer värda att känna till från tillställningarna.

Nu senast var det Emma och Kelly som festivalade sig. Torsdagen lång spenderades på Skeppsholmen, temat var jazz.

Stockholms Jazzfestival, 2008. Vilken gemytlig känsla! Kelly var glad och inspirerad, och gav verbalt uttryck för sina känslor:

Det är så fint att människor från alla åldrar kan samlas såhär och ha trevligt ihop, uppskatta samma saker. Jag menar, jag stör mig inte alls på gubben där, jag tycker han är rätt mysig.

Så globalt. Så rätt.

Vädret hade klimakteriekris, vilket av oss entusiaster upplevdes som extravagant och spännande, ingenting annat. Det öppnade upp för möjligheten att vira den ständigt återkommande rosa sjalen flera varv runt huvudet i jakten på skydd mot regn, och därav se oförskämt globalromantisk ut. Emma utnyttjade väderleken till fullo.

Jazzsnubbar diggade, Marit bondade med en fiolkvartett, Soundtrack of Our Lives fetrockade och Emma och Kelly nickade gillande, och bröt av musikupplevelserna med att göra Big Business i Tele2tältet.

Kelly utvärderar tillställningen.

Fler festivaler stundar denna sommar. Trästock ska dissekeras i sömmarna, Emmaboda ska utså prövning. Vad annat att säga, än, To be continued.

Ilandsbloggen - what a cliffhanger.

Bisses

Ensambloggerska

Fansfansfans. Redaktionen är splittrad, bloggkryddan Daande befinner sig i ländernasland La France och "lär sig" franska. Mest av allt lider han sig igenom tiden, every heartbeat seem to hurt, see for yourselves nedan. Olga sörjer å Daandens vägnar och tänker likt den moralkärring hon anklagats för att vara, What doesn't kill you, makes you stronger.

Det finns mycket aktuellt att blogga om. Heta ämnen väl värda att klistra upp på ilandsbloggstapeten. Vad säger ni till exempel om Stockholms, alltså Sveriges patetiska försök till huvudstad, kollektivtrafik? Förutom att den är äckligt dyr och allmänt tekniskt handikappad, så rör den sig för fan aldrig. SL, Sadistisk Lokaltrafik, har natt efter natt tvingat Olga La Pauvre (Stackars Olga) att gå genom hela stan, över Skanstullsbron, genom hundskit och ösregn och fan vet allt ut till Enskede. Merde. Ilandsirritationen är fulländad.



Samlingen kallad fula-bilder-på-mig-själv-i-andra-människors-speglar-fönster-whatever växer likt stadigaste högkonjunktur innan oljekriserna lamslog de globala massorna.



Honeybal. Bilden påminner mig om modebloggandet som stundar. Redaktionen ont les grandes idés = Redaktionen har stora planer. Hang on in there, snart får ni veta från säkra källor what to wear resten av sommaren. Vad sägs som ett Beachreportage (Olga spånar på egen hand)?



Nåja, kollektivtrafik eller ej, Olga går det ingen nöd på. Halvfull och okejglad bestämmer jag mig halvfyra på nattmorgonen att ta ett vardagsrealistiskt självporträtt för att föreviga skavsår och dumminer.

Martinique är i Skälläftä, vilket innebär att Olga är den enda i bloggtrion som för tilfället inte lider av datorhandikapp. Ni är i goda händer fans. Just trust Olga, and it'll all be fine . . .

Helvetet

Ärade fans. Det är Daande som talar. NI ANAR INTE HUR JÄVLA SARIASURHASOKRJASOKRJASOIKRJASR VIDRIGT HEMSKT JAG HAR DET!!!!!!

Jag befinner mig i helvetet. Ett kokande 40 grader varmt helvete som ser ut sáhär:

Helvetet.

Ni kanske inte tror mig när jag kallar det helvetet. You´d better start believing, bitches. Det här stället är sjukt. Det är inte ens en turistort, det är typ där Britnez har semesterhus. Med det inte sagt att alla som inte är Britney bor sjukt skabbigt.

Att bo hos min värdtant är infernaliskt. Varje middag är ett skádespel av Shakespeariska proportioner. Ni hade skrattat om ni ság det. Jag vill bara gráta. Tanten babblar, jag nickar och växlar mellan "oui" och engagerande "ahhh". Sen stirrar hon konstigt tills jag inser att hon frágade mig nát. Ibland försöker jag svara. "Mais je....... non." Detta händer minst 15 gánger per middag. Dessutom har hon nu fátt intrycket av att min pappa är fransman och ryss. Och journalist.

Min rumskompis gjorde inte saken mycket bättre. Jag trodde att han skulle bidra till förbättringar - mais non.

Bladur heter det vidret. Eller Slabid möjligen. Det är svárt att avgöra riktigt, men vider är han iaf. En kort jävla hárig lönnfet iransk göteborgar-hobbit. Och han är MUFare. MUFare. Vilket han ständigt páminner mig om genom ändlösa genomgángar över hur hans pappa är den enda ansvarsfulla överläkaren i Sverige eftersom han inte sjukskriver folk om dom inte är döende - annars skulle de ju bara utnyttja Sveriges (pá tok för höga) bidrag. Han föraktar flip-flops, surfshorts och t-shirts och frágar varje dag när jag ska köpa khakishorts, chinos och klippa mig.

OCH VI SOVER I SAMMA SÄNG. Tydligen är det vanligt bland fransmän att dela säng. Daande not like. Alls. Inte blir det bättre av att han envisas med att endast iklädd kalsonger ligga som Karin (Olga vet vad jag syftar pá) pá sängen och bedyra hur skönt det vore att sova naken pga värmen. Merde.

Vár "säng" är för övrigt en 1 meter bred och 140 cm láng trasig brits utan madrass. Mycket cozy.

Sammanfattningsvis kan man alltsá konkludera att jag aldrig varit en sádan tragisk människospillra som nu. Även om läget stabiliserat sig lite efter den dryga veckan som gátt már jag som jag föreställer mig att Olga gjorde under Den Smala Tiden - jag är utmärglad, utmattad och utsliten.

I övrigt händer inte mycket. Jag lär mig ingen franska men jag har besökt Monaco (vidrigt fint, blev överkörd av en Lamborghini), San Tropez (sjabbigt, värdelöst och hutlöst dyrt), Cannes (allt var stängt pga ett EU-toppmöte) och mycket annat.

Det enda positiva är tuttifruttin. Jag har gjort det till en god vana att varje kväll konsumera tuttifrutti motsvarande minst en flaska vin, helst mer. Planerar att smuggla med mig lite härligheter ocksá. Har dessutom köpt tre flaskor av San Tropez enda positiva objekt - Ice Tropez, en lokal cider. Vid hemkomst ska den konsumeras med Redaktionen.

Och sen ska vi ha Britney Partey.

Nu ropar den vidriga iranska hobbiten att jag har suttit länge nog vid webbcaféet. Han vill promenera. Yay.

Vill ni ringa är det bara att köra - det kostar bara 3434 kronor i minuten. Jag lär inte blogga mer förrän jag är hemma - att jag öht lyckats knápa ihop detta över loppet av fragmenterade 5-minutersbesök pá webbcafféet är bortom mig.

Och by the way: Britney ska uppträda med Madonna. Jag dör av lycka. Logistik ska diskuteras när jag är hemma - jag förväntar mig att nágon följer med mig till närmaste europeiska land där de ska uppträda.

Tills vidare - I will survive.

Life bitch. Erik not.