Kulturkonsumtion

Nu i veckan hade Redaktionen ett ytterst seriöst och givande samtal om bloggens innehåll och kvalité. Vi har ambitioner åt alla håll och kanter, och avser att pröva på de flesta former av modern bloggverksamhet - för att inte tala om det nyskapande vi ständigt hänger oss åt.

Nåväl, tillslut var Emma tvungen att bryta isen. Det finns nämligen en populär, finkulturell bloggform som vi avser ägna oss åt: recensionsbloggandet. Som ni alla vet är Martina en seriöst yrkesarbetande kvinna såhär under skolledigheten. Under de alltsomoftast stillsamma arbetspassen på golfbanan konsumerar hon åtsklliga mängder kultur i den minimala friggeboden. Musik diggas, filmer ses på nått slags portabel DVDspelare, böcker slukas. Emma vet, hon har hört rykten och bekräftat sanningen i dessa med egna sinnen (framförallt syn och hörsel). Därav fann hon det högst legitimt att konfrontera Martina med frågan: Varför kulturbloggar du inte? Varje arbetspass är att likna vid ett uttömmande blogginläägg. Tänk på fansens hälsa, tänk vilka positiva resultat som skulle nås av lite medmänskligt motiverat kulturspridningsarbete!

Martina var inte dummare än att hon var fettpepppå, med andra ord upplevde hon en total fysisk genomsyrning av peppnesskänslor.

Dock har hon så mycket material att sortera, validera, bedöma, rensa, förkasta, glorifiera och helt enkelt recensera, att Emma kände att hon kunde ta saken i egna händer och själv skjuta av ilandsbloggens finkulturella startskott.

Merde, igårkväll konsumerade Emma och Matilda förutom nachochips och glass även finkultur på hög nivå - det intogs en tretimmarsupplevelse av karkatären Ingmar Bergman. Mannen som ursinnigt och skoningslöst låter sina karaktärer spela shack med självaste Herr Döden. Han som har fetish för skådespelare med dålig hållning och som skakat om hela vårt avlånga land med sina råa sanningar och intrång i den dystra, svenska folksjälen. Mannen med stort M. Ingmar Bergman.

Enligt Filmkrönikan producerades endast två sevärda filmer under 1980talet, varav den ena var Bergmans Fanny och Alexander. Emma, som alltförsällan konsumerar film, sken upp när hon delgavs denna information. Två filmer för att täcka upp det sevärda från ett helt årtionde borde hon klara av. Man kan alltså säga att hon igår lyckades se hälften av alla filmer med något slags kulturellt värde från en hel tioårsperiod. Ilandseffektivitet om något.

För mycket skall inte sägas om filmen. En bra recension är en recension som inte förtar glädjen att konsumera recensionsobjektet från läsaren. Därav är de bästa recensionerna de som knappt delger vad det är de faktiskt recenserar. Allt för att behålla spänningen och rätten till egen tolkning och värdering av verket. Min recension bör sammanfattas på följande vis för att hålla så hög kvalité som möjligt:

Jag har sett Fanny och Alexander av Ingmar Bergman. Jag ser ingen anledning för dig att inte se den, så länge du av någon händelse inte lider plågsam och självdefinierad tidsbrist.

Där har ni mig, ung och vital i Matildas grannars fönster.

Matilda själv kunde inte få nog av all finkultur, och hängav sig därav åt bokbaksideläsning under tandborstningen. Effektivitet är ett bra ledord för den kulturstinne. Kvalitét och kvantitet måste noga avvägas vad gäller kultur, då det finns ett kvantitativt utbud av högkvalitativa verk.

Så, fans. Kom nu in från sollapandet och glassätarslöandet, ta er i kragen och påbörja den seriösa kulturkonsumtionen. Je sais que vous pouvez plus que vous pensez.

Bissesbisses