Tidsresa i TrivsammaTyresö

Fans, fans, fans. Idag (läs någon gång förra veckan) har varit en, låt oss säga, stor dag. Redaktionen gav sig ut på en resa till svunna tidseror. 90-tal blandades hujadamejvilt med högstadieångest och nått slags nutid.

(Kommunflaggan, mäktig, pampig, remarkabel och breathtaking)

Det konstruerades en (mycket seriös) karta över färden. Allt det vi tillsammans upplevt av kommunernas kommun, P.U.S.S/Tyresö, skulle länkas samman för att göra den enhetliga känslan kring redaktionsfenomenet än tydligare.

Martina PenisRooth, skogen, än idag stolt Tyresöbo. Här ståendes utanför sin boning på Skogsvägen, hus med golfutsikt.



Martina blickar ut över sin Bäverbäck. Bäcken, som korsas på väg till skolan. På väg till jobbet. På väg hemifrån. På väg ut. Ut, i livet.



Bäverbäckens busshållplats. Martinas tacksamma länk till verkligheten.



I nära anslutning till Bäverbäcken och golfen slog under sena 1990-talet denna multinationella kapitalistjätte upp sina portar i ett försök att lamslå moralen hos de oskyldiga tyresöborna. Martina, som bor en 6,5-minuterspromenad från platsen, har klarat av händelsen relativt bra, och har än så länge sluppit psykoanalys. Olga möter platsen med avsmak, och manifesterar här i global och fredlig anda sina politiska agressioner.



1996: Olga tar simhallen och simskolan med storm.
1997: La Petite gör en wannabeolga och börjar simskola med Lina, aka Lars-Kenet. Lars-Kenet är en dålig elev som skrapar fötterna på bassängbotten, och tvingas därför till ett extra simskoleår.
2003: Emma är på klassdisco i simhallen. Succévarning.
2002-2006: Hela Redaktionen plågas med högstadiesimlektioner i bassängen. Klädsim, livräddning, crawl, vattentramp och fan vet allt har genomlidits.



Ishallen/ denmktmktmktseriösafotbollsplanen. Martina hade idrottslektioner på denmktmktmktseriösafotbollspanen. Hon minns det med glädje.
Olga minns hur hon med lättnad i sjätte klass lyckades få tag i ett par låneskridskor. Visserligen ägde hon de mest respektingivande isåkdonen i hela klassen. Resten av eleverna förstod dock inte charmen med långfärdsskridskor.



Olga återhämtar sig på en gunghäst utanför sin faders exboning - presque P.U.S.S - efter ett försök att med parkourkrafter bestiga fasaden och grannarnas balkonger på väg upp mot den före detta bostaden.



Av Tyresö kommuns säkert-fler-än-fyra pizzerior är Hörnet den erkänt bästa. Inte endast på grund av de smakfulla måltiderna, utan här kan redaktionen utlova möten med de mest träffapåvärda människorna kommunen kan skrapa fram. Vad sägs om Emmas Pappa Peter (utflyttad tyresöbo på frekventa återbesök), Martinas Mor Helena och kanske framförallt Tyresö kommuns och Globala Gymnasiets profil utåt: Zagge.



Tyreös Bio Forellen. Redaktionen ser längtansfullt fram emot att få uppleva det nya ansiktslyftet biografen fått. Värt att påpeka är att biografen är en del av det maffiga högstadiet Forellskolan där Martina spenderat fyra förträffliga år.



Martina utanför sin exskola. Emma måste dock få neutralisera bilden av Forellen - som den i folkmun kallas - med sin något mer balanserade uppfattning av verkligheten. Forellen är den av Tyresös skolor mest statusgivande, då den är närbelägen köpcentret P.U.S.S. Men här slutar det roliga. "Centrumbarnen", som skolans elever kallades av återstående kommuninvånare, hängde utanför Lindex på rasterna, drack folköl vid 11 års ålder utanför Pressbyrån på kvällarna, klottrade ned den trivsamma kommunen och... ja, etcetcetcetc, misären fortsätter i spikrak nedåtriktning. Vi vill tillägga att Martina idag mår bra och har bemästrat uppgiften att gå vidare med sitt liv.



Emma i hjärtat av P.U.S.S, och förresten, hjärtat av kommunen. Här har vi fått med två av hela Tyresös viktigaste komponenter, kryddat med Olga som bildens kröning; till vänster ses kommunens enda (jodå, det är sant, hävdar Emma, även om Martina tror något annat) café, och till höger, whitetrashshoppen nummer ett: Paris Nytt.



Emma sitter på Tyresö Centrums motsvarighet till Stockholms Centrums Plattan: Träffpunkten. Här hade kommunens alla niondeklassare sin gemensamma vårbal år 2006. Hela Redaktionen var på plats och lyckades på något mystiskt vis undvika varandra hela kvällen lång. Martina har lämnat uppgifter om att hon hade mycket trevligt, dansade med en av Emmas bästa vänner Matilda, åt glass och log kvällen lång. Emma däremot minns kvällen med kårar ilandes längs ryggraden. Likt det anoreximissfoster hon var drack hon gratis vatten på puben Green Bull kvällen lång, undvek noga rostbiffen, dansgolvet och egentligen det mesta som var menat att hon skulle ta del av.



På Centrums övervåning (jo, det är sant - det finns två våningar) stötte vi på en viss ryss/kurd, som i sammanhanget ringt Redaktionen och bett om hemlig identitet. Skittråkigt, påpekade Redaktionen, men redovisar här ändock de böcker som den anonyme införskaffat på kommunbiblioteket.



Redaktionen närmar sig Olgas exbostad, där hon faktiskt bodde första terminen på gymnasiet. Systembolaget är en indikator som påvisar att vi snart är där. Olga kommer in i den rätta stämningen och shakar. Herr Anonym mumlar gång på gång att "Nu räcker det".




Utanför porten slås Olga av den bistra sanningen. Minnesbilden förändrades succesivt på väg från Systemet till exboningen. Quel malheur! Vilken tid! Många anorektiska joggingtripper har tagits i området. Om du någon gång känner för att promenera i omgivningarna, tveka inte att ringa den ultimata guiden Olga.



På besök hos Kungis, kodnamn Lars-Kenet, som för tillfälet befinner sig i sina finska hemtrakter på Åland. Martina återupplever många ljuva minnen under 1,5 minutersstoppet; mellis, barbie, lego, kottkrig, filmtittande, kärlek osv.




Dalstugan, utgågspunkten i livet som producerat de mest framstående tyresöpersonligheterna. Martina, Lina, Amanda, Patrik, Moa, Emmy, Linda, Adam, Daniel - för att namedroppa några.



Emma: Alltså, jag var ju rätt cool.
Olga minns sina glansdagar på högstadiet (ja, det är Emmas högstadieskola Dalskolan som skymtar i ljusblått trä i bakgrunden). Skolan har, låt oss säga, en och en halv våning, plastgolv, inneskotvång, en välutvecklad kollasnettkultur, ytterst få elever, alla bosatta i samma radhusområde, och annat smått och gott som gör livet lite extra värt att leva. Martina menar att alla på Dalskolan hängav sig åt att leka i skogen och äta kottar på rasterna (skogen ligger en meter från skolbyggnadens ytterväggar). Emma hävdar att så inte var fallet. Uppskattningsvis 7 % av eleverna hängav sig åt soffsovning på rasterna. Till den skaran räknar hon givetvis sig själv. Men ta det lugnt fans, efter lunch brukade hon piggna på sig. Och förresten, 2 cool 4 school som hon var pallade hon inte trycket och hoppade helt enkelt över sista högstadieåret för en inre resa med något speciellt utformade ambitioner i centrum.



Martina och den anonyme medpromeneraren passar kartan rätt på Wättinge gårdsväg. Wättinge - här hände det grejer på nätterna. Våldtäckter och folkölsfylla. Inga fina barn rörde sig här efter 20.00 kvällstid.



Emma utanför Krusbodabadet. Här badades det för fullt under 1990talet, och tänka sig, Fårdalabon Martina har även hon satt sin fot innanför det respektingivande staketet. Dock vill Emma klaga över maxdjupet på 1,6 meter. Det var tråkigt redan vid 6 års ålder.



Emma tillber ungdomsgården. Krusis. Där har inte många minuter av någon i Redaktionens liv utspelats.



Det var här allt hände. Krusboda C. Ja, inte för Redaktionen, då. Men för de coola ungdomarna i Krusboda. Det var här folkölen och nattlivet konsumerades. Det var här man loskade på småbarn, det var här man busvisslade efter småbarnsmammor. Det var här man slängde brutna kondomförpackningar hejvilt omkring sig. Det var här, fans, det var HÄR.



Scoutlokalen i Krusboda. Här har Redaktionen festat hals och huvud av sig.



Emma på sin gamla lågstadieskolgård. Krusboda skola. Ung och sprudlande av glädje var hon back in'em ol' days. Just den här klätterställningen kom till skolgården under Emmas andra skolår. Det är hon tacksam för än idag, med tanke på all den status leksaken gav henne utan vidare ansträngningar. Redan då var hon alltför lång för att nyttja ställningen på rätt sätt. Där hon hänger på bilden ovan, där var det meningen att man skulle klättra med armarna. Fötterna skulle inte nudda marken. Listiga, långa, nioåriga Emma sprang på marken med fötterna och klättrade med armarna. Fet respekt vanns hos eleverna av det motsatta könet, allihop något kortare än Emma.



Färden fortsatte och Emma stötte på en gammal barndomsvän! Fillan bor kvar i radhuset i Krusboda, och fick dagen till ära stå ut med ett våldgästande av Emma.



Olga utanför sitt barndomshem. Här spenderades åren 1996-2003. Ett mycket anständigt radhus må sägas. Dock sörjer Olga på bilden de nya ägarnas val att skrota stenmarken, stenpålen som brevlådan satt fäst på, införskaffande av skolmatsalsgardiner samt den brutala stympningen av fulhäcken som ersatts av ett opersonligt, äcklligt staket.



Vandringen längs Muserongången fortsatte och Emma bestämde sig för att våldgästa ytterligare en barndomsvän. Linda bor kvar, och minns säkerligen även hon med glädje de bullkalas, kubbspel och annat härligt hon och Emma upplevt tillsammans.



Albysjön. Här har Redaktionen spenderat mycken kvalitétstid under sin yngre ungdoms glansdagar. Från besöket finns smått fantastiska bilder av en viss anonym, hårig företeelse som följde med på tidsresan, men som kräver oröjd identitet, vilket gör Redaktionen bitter. Här har vi ändock Martinique som har svårt att slita sig från de tindrande böljorna.



En något suddig Olga spionerar på vännen Matildas exboning i Krusbodalandet. De nya ägarna har hållt huset, även kallat skokartongen, i gott skick, vilket Emma stolt rapporterar till Matilda vid senare, väl valt tillfälle.



Martina längtar tillbaka till sitt första Tyresöhem. Märk väl att detta Fårdalahus är situerat uppskattningsvis 800 meter från Emmas Krusbodaradhus. Redaktionen bodde alltså mer eller mindre grannar i flera år, helt ovetandes om varandras existens. Gud är då svår att tolka ibland.



Martina myser loss med paraplyet utanför sin och Emmas gemensamma vän Marias hus. Maria gick i Emmas klass på högstadiet, och Martinas i lågstadiet. Så det kan bli i Tyresö - möjligheternas kommun.



På väg till Martinas lågstadieskola springer vi in i en viss David, som visar sig vara blivande globalare. Herr Anonym i bakgrunden gör tummen upp som tecken på sitt godkännande till pojkens entré i de upplysta hornsgatekorridorerna där vi huserar höstvinterochvårtid.



Fårdala skolas skolgård. Här spenderade Martina stor del av sitt 1900tal. Just denna brottningsleksak skröt hon extra med. Utmanade Emma och Herr Anonym totalt 4 ggr. Förlorade totalt 4 ggr. Det är hårt att vara 161 centimeter kort.

Här slutar vår Tyresötidsresa. Fem timmar senare var Redaktionen åter på plats hemma hos Martina på Skogsvägen. Så mycket intryck att smälta, en hel barndom återupplevd. Bloggens längsta inlägg lider mot sitt slut. Men frukta inte, kära fans. Det kommer mer, och det kommer väldigt, väldigt snart.

Bisses en grandes masses

Kulturkonsumtion

Nu i veckan hade Redaktionen ett ytterst seriöst och givande samtal om bloggens innehåll och kvalité. Vi har ambitioner åt alla håll och kanter, och avser att pröva på de flesta former av modern bloggverksamhet - för att inte tala om det nyskapande vi ständigt hänger oss åt.

Nåväl, tillslut var Emma tvungen att bryta isen. Det finns nämligen en populär, finkulturell bloggform som vi avser ägna oss åt: recensionsbloggandet. Som ni alla vet är Martina en seriöst yrkesarbetande kvinna såhär under skolledigheten. Under de alltsomoftast stillsamma arbetspassen på golfbanan konsumerar hon åtsklliga mängder kultur i den minimala friggeboden. Musik diggas, filmer ses på nått slags portabel DVDspelare, böcker slukas. Emma vet, hon har hört rykten och bekräftat sanningen i dessa med egna sinnen (framförallt syn och hörsel). Därav fann hon det högst legitimt att konfrontera Martina med frågan: Varför kulturbloggar du inte? Varje arbetspass är att likna vid ett uttömmande blogginläägg. Tänk på fansens hälsa, tänk vilka positiva resultat som skulle nås av lite medmänskligt motiverat kulturspridningsarbete!

Martina var inte dummare än att hon var fettpepppå, med andra ord upplevde hon en total fysisk genomsyrning av peppnesskänslor.

Dock har hon så mycket material att sortera, validera, bedöma, rensa, förkasta, glorifiera och helt enkelt recensera, att Emma kände att hon kunde ta saken i egna händer och själv skjuta av ilandsbloggens finkulturella startskott.

Merde, igårkväll konsumerade Emma och Matilda förutom nachochips och glass även finkultur på hög nivå - det intogs en tretimmarsupplevelse av karkatären Ingmar Bergman. Mannen som ursinnigt och skoningslöst låter sina karaktärer spela shack med självaste Herr Döden. Han som har fetish för skådespelare med dålig hållning och som skakat om hela vårt avlånga land med sina råa sanningar och intrång i den dystra, svenska folksjälen. Mannen med stort M. Ingmar Bergman.

Enligt Filmkrönikan producerades endast två sevärda filmer under 1980talet, varav den ena var Bergmans Fanny och Alexander. Emma, som alltförsällan konsumerar film, sken upp när hon delgavs denna information. Två filmer för att täcka upp det sevärda från ett helt årtionde borde hon klara av. Man kan alltså säga att hon igår lyckades se hälften av alla filmer med något slags kulturellt värde från en hel tioårsperiod. Ilandseffektivitet om något.

För mycket skall inte sägas om filmen. En bra recension är en recension som inte förtar glädjen att konsumera recensionsobjektet från läsaren. Därav är de bästa recensionerna de som knappt delger vad det är de faktiskt recenserar. Allt för att behålla spänningen och rätten till egen tolkning och värdering av verket. Min recension bör sammanfattas på följande vis för att hålla så hög kvalité som möjligt:

Jag har sett Fanny och Alexander av Ingmar Bergman. Jag ser ingen anledning för dig att inte se den, så länge du av någon händelse inte lider plågsam och självdefinierad tidsbrist.

Där har ni mig, ung och vital i Matildas grannars fönster.

Matilda själv kunde inte få nog av all finkultur, och hängav sig därav åt bokbaksideläsning under tandborstningen. Effektivitet är ett bra ledord för den kulturstinne. Kvalitét och kvantitet måste noga avvägas vad gäller kultur, då det finns ett kvantitativt utbud av högkvalitativa verk.

Så, fans. Kom nu in från sollapandet och glassätarslöandet, ta er i kragen och påbörja den seriösa kulturkonsumtionen. Je sais que vous pouvez plus que vous pensez.

Bissesbisses

Nattjogging

Redaktionen fortsätter att leva ut sina drömmar. Efter att ha införskaffat godis i en baguettepåse ökade vår äventyrsabstinens. Vi suktade efter mer, fler, större utmaningar.

Föreställ er följande scenario. Det är sommarnatt. Ljumt i luften, friskt och syrerikt. Det har precis börjat ljusna ute, allt står stilla. Grannarna sover, fåglarna sover. Gatorna ligger öde. Spontan reaktion? Vad vill man göra? Sova, och missa detta magiska? Nej, självklart inte. Man vill jogga. Springa likt i trans, vara det enda som bryter lugnet och tystnaden. Vara ett med naturen, men ändå inte. Translöpning. En känsla i benen av att kunna fortsätta in i evigheten. Krafterna tar aldrig slut. Vaggas in i jordens trygghetsnäste. Svetten rinner, blodet pumpar runt i kroppen. Maximal syresättning. Maximal vitalitet.

Vi vet att ni förstår vad vi menar. Vi vet att ni själva redan gör som Redaktionen. Eller att ni efter detta blogginlägg kommer göra. Fans: vi vet att ni älskar nattjogging.

Klockan 02:00 svänger Martina husligt ihop en kladdkakesmet som skall förtäras efter avslutad löprunda. Det är viktigt med återhämtning.



Lika viktigt som det är med återhämtning efter avslutat pass, är det med påfyllnad innan påbörjat pass. Emma konsumerar därav de (något torra) resterna från marmorkakan och müslikexen som Martina införskaffade i Östeuropa förra veckan.

Så seriös - och som ni alla vet är det helt rätt: man ska vara seriös. Martina har klätt sig i sina topnochidrottskläder, de där som var lite för mycket för mycket för Globala gymnasiets Idrott och hälsa A kurs. Redaktionen kände sig aldrig riktigt bekväma med den oseriösa stämningen på idrottslektionerna. Tillsammans fick vi stå för outfitseriositeten så att det räckte och blev över för hela klassen. Emma står fast vid att det inte finns något bättre att idrotta i än spandex. Martina nickar instämmande. Klassen tänkte, Merde, don't overdo it. Men fans, ta det lungan: We so overdid it. Och igårnatt kunde vi leva ut vår nördighet till fullo. Dock var Martina något upprörd över Emmas oseriösa val av träningströja.

En patetiskt oseriös 80-talstrasa med hål i?

Emma håller med, det hela är moraliskt oförsvarbart. Men med hänvisning till whitetrashrötterna är det -förhoppningsvis- överkomligt. Tiden läker alla sår. Vi vet att ni är överseende.



Olga's on her way. Än har det inte börjat ljusna.



Överskottsenergin har tagit överhanden. Med krafter av ADHDkaraktär flög Redaktionen ut i Tyresönatten. Under rundan avhandlades diverse intressanta ämnen. Varför är det till exempel endast tillåtet att vistas utomhus, pigg och sömnlös, nattetid, om alkohol finns med i bilden? Fulla ungdomar uterännandes nattetid är enligt samhällsnormen tillåtna. Joggande ungdomar klockan 02.30 är sjuka i huvudet. Redaktionen föraktar denna typ av snedvridna, allmänt vedertagna värderingar. Vi uppmanar alla fans att revolutionärt bryta med normerna, göra upp med förstrycket och börja nattjogga!



Väl hemma igen hade solen gått upp. Martina gör helt rätt i att konsumera vatten efter avslutad fysiskt påfrestande aktivitet. Se så hon riktigt njuter av den oförskämt billiga drycken.



Även Emma tar situationen på allvar och stretchar grundligt enligt konstens alla regler.

Efter avslutat duschande slängde Redaktionen ned kladdkakesmeten i en kastrull, värmde på den och hällde den på BigPackglassen. Ett mycket lyckat koncept, vilket upphovsrättskvinnan Matilda måste dedikeras cred för.

Ännu ett äventyr med Redaktionen har lidit mot sitt slut. Men frukta icke, ett storslaget inlägg är under produktion. Det längsta någonsin i bloggens historia.

Bonne été, and keep jogging

The Return of the Martinique

La Martinique est retournée. Även hon är nu hemkommen från Kroatien + Montenegro. Låt er inte förvillas av den (alltför) stora tidsrymden mellan Olgas anmälning av hemkomst och detta inlägg, och tro att jag skickade hem l'Olg hela 4 dagar tidigare än mig själv. Så är icke fallet. Martina satte Emma på bussen 1 dag tidigare samt att jag dessutom sov en natt i Serbien innan hon flaxade hemåt. Dvs, jag kom hem i förrgår. Tonvis med ursäkter framförs härmed för att bloggen inte uppdaterades igår (eller rentav direkt efter hemkomsten). Min enda förklaring är att den sömn som förlorades på Belgrads flygplats har tagits igen.

Martina på Belgrads flygplats klockan 04.44Trött och helfreshness. Fast mest trött.

Jag hatar att behöva hålla er på halster, men liktsom Olga sagt så låter den heltäckande redogörelsen för resan vänta på sig. Jag kan dock avslöja att det var en groteskt nice resa.´

Annan nyhet:

Redan nu vill jag avslöja det mest högtidliga tillfället under resan (möjligtvis det tillfälle som gjorde resan värd all möda/kostnader/svett/skoskav. Kanske till och med detta var allas vår omedvetet underliggande grundläggande orsak till att vi över huvudtaget genomförde resan. Funderingarna är många)

Närvarande eller ej; jag vill att ni alla ska minnas den 29 juni som Olgas dopdag. Dagen då hon fann sig själv.

Förövrigt har Martina har förlorat sin familj för en vecka: ena hälften har gett sig ut på en egen resa till Kroatien samt en fjärdedel befinner sig i Åkersberga. För Martina innebär detta att ingen kommer att leverera henne föda då hon ska arbeta (= 6 timmar i ett golfhus, tittandes på film + en god bok) ikväll. Martina ska därför nu bege sig till tyresö centrum ( P.U.S.S) för att införskaffa sig diverse födoämnen. Hon bjuder er därför farväl.

Bisses

Au revoir

Klockan är 00:15. Daande sitter ensam vid datorn och tittar på japansk barn-anime i väntan på att klockan ska slå 4 så att han kan "gå upp" och göra sig i ordning.

Daande ska till ländernas land - la France. Ensam. I tre veckor. Daande kan inte franska.

Daande vill inte. Och det är Daandes pengar.

Daande spammas av sms från Olga. Olga är på fest.

"vinglas inte bra. Jag låtsas förstå vad du skriver, nått annat verkar dumt ju. Eller ja. Nu så. Haha jag bara vinglas inte bra ska träffa XXX (identitet hemligstämplad) imorgon måste va vettig inge annat ju. Nej fast jo. Fast det är ju inte bra bara trevligt men inget annat inte bra. Jag är trött. Jag stavar så bra"

Daande vill också.

---

Låt mig - innan jag konkluderar inlägget - inflika ett viktigt inflik.

Mycket händer i Britneys liv just nu. Det må vara tragiskt att vi tvingas leva i ovisshet, levandes endast på de rykten vi hör, men å andra sidan är det jävligt nice rykten just nu. T.ex. att hon eventuellt ska samarbeta med Madonna för hennes andra försök till comeback, ska släppa en ny skiva i början av 2009 samt fått ökad tid med sina barn.

Och titta, inte ens hemska kläder. Dock fortfarande ej smal nog.

---

Tillbaka till Daande. Daande ska som sagt bort. Långt bort. Förhoppningsvis dör inte Daande. Kanske hittar han till och med ett internetcafé att blogga ifrån då och då. Räkna dock inte med det - Daande är 100% okunnig i franska och tanten han ska bo hos är 100% okunnig i allt utom franska. Resultat: död.

Ring gärna - man slår 0033 innan mitt vanliga nummer. Fast kolla gärna upp ifall det är jag som får betala samtalet då. För då är det bra om ni inte ringer. Faktum är att jag nog säger det direkt - ring inte. Smsa inte.

Lette de moi morir en paz. - Låt mig bara dö ifred.

Men, som Olga så fint uttrycker det i sitt senaste sms:

"Var inte o-glad. Livet är fint ibland. Life bitch. Erik not. På kan man tänka"

Oui, life bitch.
Et c'est Daande, bitch.

Olga's back

Fans. Olga's back in Stockholm. Igår morse, klockan 07.10, satt jag på en kvavluftad buss i Montenegro. Tre timmar senare, efter terror av gränspolis, bussmän och två dryga serber befann jag mig i ett nytt land. Åter i Kroatien. Flygbuss kunde jag tydligen se mig efter, förklarade kvinnan i infoluckan på busstationen i Dubrovnik. Jag kastade mig in i en taxi. Kom till flygplatsen. Väl på flyget satt jag bredvid ett träigt, surt svenskt par i övre medelåldern. För att toppa de hela hamnade en full, översocial montenegroman bakom mig. Han ville veta allt om min semester. Det fick han också. Sen somnade jag. 16.25. Arlanda. Flygbuss. Centralen. Hem. MAT. Mat och Kelly. Merde.

Martinique kommer hem imorgon. No need to worry.


Självklart ska ni få en äckligt detaljerad skildring av detta östeuropeiska äventyr. Men just nu är jag tämligen bitter. Efter diverse rekommendationer lämnade jag superkameran Edith hemma. Lånade lillasysters digitalkamera. Årgång: 1842. Helvetet kan inte zooma. 0,0000005 megapixlar. Ett läge: auto. Alternativt off. Blixten går inte att stänga av. Kort sagt: nervretande pryl långt under godkänd ilandsstandard. Men medpassageraren Lina/Kingis/Lars-Kenet har lovat att sponsra bloggen med bilderna från sin ilandskamera. I mycket seriöst tonfall erkände hon för mig: Emma, jag stödjer Ilandsbloggen.

Tills vidare får hållas till godo med de få bilder jag trots allt tog. Vem vill fota när resultatet genererar depressioner och slaganfall av kräkorgier och ångestkramper?

Det var så fabulöst jävla varmt. Aldrig tidigare har en sådan hetta upplevts. Första dagarna i Dubrovnik var en omvälvande upplevelse. Flamberade kroppar och 40-gradig skugga, badkläder dygnet runt, vattenkonsumtion som skulle få torkdrabbade ulandssatar att storkna. Solskyddskräm blandat med svett, rinnandes nedför hela kroppen.



Martinique förbereder sig inför Indienresan och kör hårt på gurustilen.



Punken är tydligen högst vital i Dubrovnik.



Hemma i Enskede. Håret har inte duschats sen i Kotor. Fullt med salt från Adriatiska havet. Frisyrmöjligheter: oöndliga. Dra handen genom håret och det stannar kvar. Merde. Funderar på att aldrig mer tvätta det.

Omfattande, mer givande, stimulerande och utvecklande reseredogörelse kommer. Vi har stor förståelse för att ni inte kan vänta. Men pas de panique, s'il vous plait. Om hjärtfrekvensen stiger alltför högt av otålighet, då får ni väl för fan ta och ringa.

Bisses